Det känns fortfarande totalt overkligt att vi har en bebis igen. Jag ser ju honom, jag vet att vi har Seven. Men det känns ändå såå overkligt. Vår lilla fina pojke. Hade vi haft otur igen så hade han inte funnits här hos oss nu.. Hela fredagskvällen låg han på mitt bröst & sov, det var då jag kom & tänka på detta lite extra.
Är så tacksam över våra barn. Tänk att vi faktiskt har tre stycken nu ! En gång i tiden trodde vi att vi kanske inte skulle få fler än Star. Vi var så glada över att i alla fall ha ett barn & uppskattade henne så himla mycket. Sen kom till slut Ninja efter att ha mist två barn & vi var så himla lyckliga, nu hade vi två barn & Star hade ett helsyskon. Fick vi inga fler så hade vi inget att klaga över, då hade vi i alla fall två barn. Inte alla som ens får ett ! Så kom bebissuget igen & vi tänkte att ”vi testar & ser hur det går” & tänka sig – en tredje bebis kom !
Jag är så stolt över att vi faktiskt inte gav upp. (jag är även stolt över min kropp som varit gravid så många gånger & fött barn, tänk vad duktigt gjort av kroppen !) Vi kämpade vidare när vi fick misfallet (v.12) innan Star, vi kämpade vidare när vi miste Ever i 5:e mån, vi kämpade vidare när vi miste Lolly i 4:e mån, vi kämpade vidare när vi fick missfall (v. 5) innan Seven. För när längtan är starkare än rädslan, då blir man stark & vågar. Jag vill inte sitta där när jag är gammal & fundera över vilka barn vi missade bara för att vi inte vågade..
